collage av teckningar från keltisk mytologi

Keltisk mytologi

Ur innehållet: Gudar | sagor | Lexikon
Keltisk mytologi utgörs huvudsakligen av irländska och walesiska sagor som under historiens lopp beblandade sig med varandra. Ingick gjorde även myter från Skottland, Isle of Man, Cornwall och galliska stammar i Brittany (Bretagne).

Även om tempel fanns var platsen för gudsdyrkan huvudsakligen utomhus, som i heliga lundar där en druid hade funktionen av överstepräst. Naturen var också nära inbegripen i gudavärlden då många gudomliga ting förknippades med djur, träd, vattendrag och dylikt.

Enligt de mytiska berättelserna övertog kelterna Irland från de ondskefulla formorerna som sades bo under havet. Trollkraft och gudomliga ingripande spelade viktiga roller i den invasion som leddes av Nemed. Men efter hans död tog formorerna över innan Nemeds barn fick hjälp av efterskickade druider och krigare som efter en lång och utdragen kamp kunde besegra formorerna. Formorerna kunde dock ta makten ånyo och det skulle dröja två hundra år till nästa invasion ägde rum, då anförd av ättlingar till Nemeds barn. Denna invasion var lyckosam och de nyanlända delade in Irland i provinserna Connact, Leinster, Munster och Ulster (se karta nedan).

Den egna religionen upphörde då kelterna anslöt sig till kristendomen runt år 400, fast genom några munkars försorg fick den keltiska kulturen ett återuppväckande mellan 500- och 700-talen.

Kelterna

Kelterna kallades ett av de äldsta folken i Europa som innan Roms grundande dominerade den europeiska kontinenten. Kelterna bör dock inte betraktas som en homogen folkgrupp utan en hopgyttring av olika stammar utspridda över stora områden.

Kelterna var ett krigiskt folk som under lång tid var högst framgångsrika och fruktade. En av deras seder, vilken kunde tyckas barbarisk, var att halshugga sina besegrade. Orsaken grundade sig på tron att själen satt i huvudet och huvudena blev sedan offer till deras gudar. Kelternas starka tro på livet efter döden fick dem att till synes uppträda vilt och med stort dödsförakt på slagfältet – de slogs nakna så när som på vapen och sköld.

De skulle dock pressas tillbaka av romerska rikets expansion och fick ge upp mer och mer av sina territorier för att till slut att dra sig tillbaka till det brittiska öriket. Där, på den geografiska landyta som romarna kallade Britannia (dagens England och Wales), skulle kelterna besegras på nytt och drivas vidare mot Irland och delar av Skottland dit romarna aldrig tycktes göra sig besväret att anordna ett fältslag.

Karta över Irland, Skottland, Wales och Cornwall

Källorna till den forntida kulturen

Den keltiska kulturen traderades muntligt då skrifter saknades (de skapade likväl skulpturer där gudar avbildades samt inskriptioner som behandlade religiösa ting). Traderade sagor kom ibland senare att nedtecknas. Till exempel Lebor Gabala (”Invasionsboken”) som sammanställdes av munkar på Irland under 1100-talet och innehåller några av de äldsta myterna. Ett annat exempel är Mabinogion som nedtecknades i Wales under medeltiden.

Då vi vill lära känna kelternas kultur tvingas vi därav lita mestadels till andrahandskällor och ofta från andra folkslag som kom i kontakt med kelterna. Den nedvärderande bild som framställs av romarna som var deras svurna fiender under lång tid har genom senare forskning ofta visat sig felaktig.

Gudar och gudinnor i den keltiska mytologin

Fakta kring många av gudarna från denna mytologi saknas då det bara överlevt i form av namn medan det i andra fall finns mer information från en eller flera källor.

I jämförelse med flera andra mytologier är det slående hur gränsdragningar mellan en gud och en vanlig dödlig är mindre skarpa. Somliga gudar äger övernaturliga drag men är trots detta dödliga. Likt den egyptiska mytologin handlar det ofta om mäktiga kungar som kanske en gång i tiden varit historiska personer och som i senare tider fått status som gudar. Det svårutrönliga förhållandet människa-gud visas också i deras ovanligt nära ställning då de kunde träffas i den Andra världen där gudarna höll till.


Som i de flesta mytologier fanns det gudar som dyrkades vittgående medan andra var lokala. I keltisk religion fanns heller inte någon konung över gudarna som annars är vanligt i polyteistiska trosföreställningar. Den nära förbindelsen med romarna gjorde också att vissa keltiska gudar av romarna sågs som motsvarigheter av deras gudar, till exempel jämställdes Sulis med Minerva och Lugh med Merkurius.

Lugh
Lugh eller Lugh Långarm var en solgud och krigsgud samt den mäktigaste inom den keltiska gudavärlden. Han förknippades med högtiden Lughnasadh som inträffade den första dagen i augusti och betecknade starten på skördesäsongen ... läs vidare om Lugh →

Fionn
En irländsk hjälte och gudagestalt som även är känd som bland annat Finn mac Cool. Blev härskare i feniernas land ... läs vidare om Fionn →

Arawn
En av härskarna över den Andre världen enligt forntida walesisk gudstro och hade fyra vita hundar med röda öron. Dyrkades även som terrorns och hämndens gud ... läs vidare om Arawn →

Irländska sagor

Kung Arthur
Legenden tog form under 1100-talet, men hade funnits i folksägen innan dess, enligt vissa sedan 200-talet, och baserades på irländska manuskriptfragment från Feniacykeln som lär ha ett ursprung från 700-talet ... läs vidare om Kung Arthur-sagan →

Tristan och Isolde
En legend om ett kärlekspar som levt vidare och under seklen. Berättelsen har också blivit en opera av Richard Wagner ... läs vidare om Tristan och Isolde →

Cuchulainn
I Ulster-cykeln berättas sagan om den störste hjälten i den irländske mytologin, Cuchulainn ... läs vidare om Cuchulainn →

Oisin
Oisin var av de sena gestalterna i den irländska keltiska mytologin och en legend berättar om hans möte med Naim ... läs Oisin →

Walesiska sagor

Bran och Branwen
Bran var en jätte stor nog att kunna vada över vattnet mellan Wales och Irland för att strida mot kungen efter bud från sin syster Branwen ... läs vidare om Bran och Branwen →

Lexikon

Förutom de gudar som redan är presenterade följer en översikt över andra gestalter som tillhör den keltiska mytologin.

Angus – irisk kärleksgud.
Arduina – mån- och jaktgudinna.
Balor – formorernas (se nedan) kung som likt cykloperna bara hade ett öga, vilket var magiskt och vars blick kunde döda. Den magiska kraften kom sig av att ånga från en brygd tillagad av druider trängt in i hans öga och sedan dess var ögat ständigt slutet förutom på slagfältet i anblicken av fiender. Balor dödades av sitt barnbarn Lugh som sköt en sten från sin slunga rakt emot jättens öga.
Bard – diktare, ofta i tjänst hos en kung eller en adelsman.
Bel – livet och dödens gud, förknippades med högtiden Beltane, kvällen före första maj. Dagen blev efter kristendomens införande Johannes döpares dag.
Brigit – fruktbarhetsgudinna som även förknippas med högtiden Imbolc, dagen före förste februari.
Cernunnos – mäktig gud vars inflytande sträckte sig över naturen och djuren såväl som underjorden och välståndet. Brukade avbildas med ett hjorthorn och sittandes i Buddhaställning.
Dagda – godhetens och vishetens gud. Trots detta även dyrkad som krigsgud och enligt sägen ska han lett sitt folk mot Irlands ursprungsbefolkning. Hade förmåga att förutspå vädret och kontrollera skördarna.
Danu – modersgudinnan som alla de andra gudarna härstammade från. Alternativt namn Anu.
Diancecht – läkedomsgud, likaså hans son Miach.
Druid – en druid var en lärd man eller kvinna som utförde religiösa ritualer, men kunde också agera som lärare eller domare i rättsmål och tvister. De bevarade mängder av poesi i minnet och tillät inte att saker nedtecknades då det ansågs att det vanhedrade kunskapen.
Elen – gud som förknippades med vattenkällor och brunnar, övertogs som tradition i kristen tid och blev Helenas brunnar.
Epona – gudinna som kelterna tog över från romarna och hennes primära områden är jordbruk och fruktsamhet. Avbildas ofta sittandes på en hästrygg och åtföljd av en fågel, en hund och ett föl.
Fenier – ett sagofolk.
Fomorer – härskade på Irland innan bosättare kommit dit och sades bo under vattnet.
Goibniu – en smed som dyrkades som hantverksskicklighetens gud tillsammans med Credne.
Manannan – havsgud, son till kung Lir. Ön Isle of Man har fått sitt namn efter denne gud.
Merlin – i legenderna om kung Arthur förekom ibland Merlin som magiker och har senare upptagits av populärkulturen där denne förekommit som trollkarl ibland med och ibland utan någon samhörighet i övrigt med keltisk historia.
Math – kung över Gwynedd och även en gudom.
Morrigan – den främsta krigsgudinnan som skapade död och förstörelse hos kelternas motståndare. Kunde uppträda i gestalt av kråka.
Nuada silverarm – gudarnas konung och dyrkades även som krigsgud. Han var dock antagligen inte sedd som mäktigare än Lugh Långarm.
Nuadhu – vattnets och helandets gud.
Sulis – inspirationens och förutseendets gudinna.
Taranis – åskgud.

En längre lista med keltiska gudomligheter och korta fakta.

Textkällor

Ross, Anne. Keltiska sagor och myter (1990).
Cottrell, Arthur (red.). Mytologi – Gudar, hjältar, myter (2014).
Wikipedia.org, http://no.wikipedia.org/wiki/Keltisk_kristendom.

Bildreferenser

Bilderna längst upp på sidan är samtliga detaljer från teckningar av Stephen Reid med motiv från irländska sagor.