• grekisk mytologi
• romersk mytologi
• nordisk mytologi
• +

Fionn

Fionn var en av de stora irländska mytiska hjältarna och huvudgestalt i den samling skrönor som brukar kallas Fenian-cykeln.

Det är vanligt att det finns två alternativa namn på personer från den keltiska mytologin: det iriska ursprungliga namnet och det moderniserade namnet. Men när det gäller denna mytiska figur finns fler namn än så, vilket kan skapa en del förvirring. Utöver Fionn är andra vanliga namn Fionn mac Cumhaill (som understryker hans börd), Finn mac Cool, Finn och Demne Máel. Fionn ska heller inte förväxlas med Fionnuala, dotter till Lir.

Fionn har under historien varit en omtvistad gestalt. Han har tidigare ansetts som en historisk person men räknas numera som en gudom i den keltiska mytologin, son till Cumhall och Murna (Murna var ättling till Balor och son till Tadg mac Nuadat).

Efter att hans far Cumhall dödats av den enögda krigaren Goll mac Morna skickades den unga Fionn iväg av sin moder: hon fruktade att Mornas män skulle döda honom för att han inte senare skulle kunna hämnas sin fader. Pojken uppfostrades av två kvinnor, en druid (Bodball) och en krigare (Fiacal), vilka tränade honom i magi respektive krigskonst.

Som tillbörligt för en ung man som söker ära såg han även till att förkovra sig i skaldekonsten. Hans lärare på detta område hette Finneces. Denne bodde vid floden Erne där kunskapens lax fanns och den som åt laxen sades tillvinna sig oerhörd visdom. Finneces fångade så en dag laxen och Fionn fick i uppgift att tillaga den varvid han råkade bränna sig på laxen med ena tummen och sög på tummen där det sved. Det blev därför Fionn som belönades med visdomen och därutöver förmågan att se in i framtiden.

När Fionn var fullvuxen skulle han med dödlig utgång hämnas på sin faders mördare Goll mac Morna. Han skulle då också övervinna Mornas söner och kora sig som feniernas konung. Därpå skulle han gifta sig med Grainne.

Berättelsen förtäljer vidare att gudarna från den Andra världen trädde in och räddade Fionn och några av hans tappraste män under en strid och bar iväg dem till en sal då det såg ut som om de stupat. Bortledda från jordelivet ligger de och väntar på att deras land en dag blir angripet och då ska de resa sig och rida tillbaka in i de dödligas värld för att försvara sitt folk (samma sak berättas om Kung Arthur och det finns också en tydlig parallell till Valhall i nordisk mytologi, se Oden).

← Keltisk mytologi