målningar med motiv från nordisk mytologi

Nordisk mytologi

Ur innehållet: skapelseberättelse | Gudar | Ragnarök | Lexikon
Den nordiska mytologin har sitt ursprung i de germanska stammarna som befolkade nordeuropeiska kontinenten och spred sig uppåt mot Skandinavien. De lämningar som bevarats till eftertiden har dock mestadels funnits i Norden och inte i de ursprungliga germanska landområdena. Eftersom germanerna kristnades där långt tidigare är färre spår av deras hedniska gudadyrkan bevarade. I Norden däremot skedde kristnandet först flera hundra år senare omkring år 1000 och fler arkeologiska lämningar finns bevarade.

Tidsperiodiskt anses många av de fornnordiska myterna uppstått under Vikingatiden, omkring år 750-1050 (i vilken grad myterna fanns tidigare kan dock inte fastställas då källor saknas). Vikingarna förde med sig myterna från de skandinaviska länderna till Island, Grönland och de brittiska öarna.

Förutom det germanska inflytandet som kom söder ifrån skedde också en korsbefruktning mellan fornnordisk religion och den samiska i norr.

Inslag från den nordiska mytologin som jättar, dvärgar och alver kan i modern tid märkas i populärkulturen och ett sådant exempel är boken Sagan om Ringen som skrevs av J.R.R. Tolkien och senare blev film.

Källor

I de fornnordiska kulturerna fanns mytiska berättelser som gick vidare från generation till generation i muntlig form. Skriftliga källor saknas – undantaget runor som ristades in i trä, sten eller metall fast där metoden inte passade för längre skrifter. Ingår gör bland annat också äldre tiders hällristningar. Det finns annars rikliga källor från framför allt Island, vilka tillkom i efterhand under 1200-talet och förevigade de hedniska trosföreställningarna som funnits i folks medvetanden. Från denna tid härstammar Äldre Eddan av okänd källa samt Snorre Sturlassons Edda som utgör de viktigaste dokumenten om den nordiska mytologin. Bland de viktiga källorna räknas också diktverken Hávamál och Völuspá, vilka ska ha tillkommit tidigare, men existerar bara i senare avskrifter. Hávamál som betyder "Den högste tal" innehåller bland annat vad som ska representera Odens levnadsregler. Völuspá betyder "Völvans spådom" och redogör för världens uppkomst och undergång.

Skapelseberättelse i nordisk mytologi

Enligt den fornnordiska folktron skapades världen i en process där kylan i norr, Nifelheim (som också kallats den ”dimhöljda världen”) och värmen i söder, Muspelheim (som kan översättas till ”världsbrand”) fördes samman i ett tomrum eller gap, Ginnungagap (som betyder "det vidöppna gapet"). I denna mittpunkt kom hettan från söder att smälta frosten från norr och de smältande dropparna skapade med tiden urjätten Ymer.

I denna process bildades också rimfrost av vilket urkon Audhumbla blev till. Ur hennes spenar fick Ymer sedan näring. Ymer i sin tur var upphov till de första jättarna (rimtursar), vilka blev till från svetten i hans ena armhåla. Vidare var urkon upphov till Bure, den första varelsen och asarnas stamfader, genom att slicka fram honom ur en sten.

Bure fick sonen Bor som gifte sig med jättedottern Bestla. De fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Asagudarna skulle dräpa Ymer och från urjättens kött bildades land, från hans blod blev hav och sjöar till och från hans hår spirade alla jordens växter. Vidare kom himmelen till av hans huvudsvål och hans hjärna spreds däri ut till moln. Ovan himmelen lyste stjärnorna och dessa var ett resultat av gnistor som slagit in från Muspelheim.

De första människorna frambringades enligt den nordiska mytologin efter att Oden och hans bröder Vile och Ve funnit två trädstammar. Av dessa formades en man och en kvinna: Ask och Embla.

(Redogörelsen av skapelsen ovan följer berättelsen i Snorres Edda. Den berättas något annorlunda i Völuspá.)

Midgård

Enligt nordisk mytologi har människorna sin hemvist i Midgård som är en skyddad borg mellan jättarnas och gudarnas boningar. Denna befästning skapades av gudarna med hjälp av Ymers ögonbryn.

I Midgård finns också Nidavelir som är dvärgarnas hem. Dvärgarna blev till från maskar i Ymers innanmäte. Dvärgarna var skickliga smeder och smidde såväl Tors hammare som Frejas halsband.

Utgård

I Utgård lever jättarna, ibland kallas deras rike Jotunheim. Namnet Utgård kom sig av att de troddes bo i ogästvänliga områden vid världens utkanter.

I den nordiska mytologin representerade jättarna, som ibland kallade resar, kaos och var ett hot mot det mänskliga livet och även mot gudarna som stred mot dem. Det fanns dock under perioder mer fryntliga relationer mellan jättar och gudar och kärleksrelationer sinsemellan de olika släktena kunde uppstå.

De fornnordiska gudarna

Asagudarnas har sin boplats i Asgård, en del av Godheim som utgör gudarnas värld (som således inte är i himmelen), enligt fornnordisk tro. De manliga gudarna kallas asar medan de kvinnliga ibland kallas asynjor. Det andra gudasläktet, vanerna, har också ett eget rike, Vanaheim.

BalderBalder
Godhetens och vishetens gud ...
Balder →

FrejaFreja
Fruktbarhetens och erotikens gudinna ...
Freja →

FriggFrigg
Himladrottningen och Odens maka ...
Frigg →

HeimdallHeimdall
Gudarnas väktare, men också den som inleder världsundergången ...
Heimdall →

HelHel
Levde i Helheim och vaktade de döda i underjorden ...
Hel →

IdunIdun
Vaktade äpplena som gjorde gudarna odödliga...
Idun →

Sigyn och LokeLoke
Ränksmidaren som fängslades av de andra asagudarna ...
Loke →

NjordNjord
Havsgud vars områden bland annat var sjöfart och fiske ...
Njord →

OdenOden
Den högsta guden vars områden bland annat innefattar krig, död och vishet ...
Oden →

TorTor
Åskguden som skyddade människorna mot jättarna ...
Tor →

TyrTyr
En äldre germansk gud som hade funktion av himmelsgud ...
Tyr →

Ragnarök

Ragnarök ger namn åt det oundvikliga slutet då världen går under enligt den nordiska mytologin. Enligt trosföreställningarna har det sin upptakt i att en stor jordbävning briserar och resulterar i att Loke och Fenrisulven frigörs från sina kättingar. Fenrisulven slukar solen, vilket blir början till en lång och iskall vinter.

I nästa skede svämmar havet över landen då Midgårdsormen vrider sig i vrede och slutligen tar sig upp på land. Avgörandets ögonblick stundar då Midgårdsormen och Fenrisulven tillsammans med jättarna drabbar samman med Oden och Tor understödda av Valhalls krigare på slätten Vigrid. Fenrisulven slukar Oden och Tor dräper Midgårdsormen, men såras dödligt av dennes gift av etterdroppar. Nästa katastrof sker då eldrikets härskare Surt sätter igång världsbranden. Därefter blir himlen mörk och vattnet har täckt allt land.

Men slutet är inte fullkomligt, då världen en dag på nytt ska spira och mänskligheten fortbestår genom Liv och Livtrases – de har gömt sig i Yggdrasil, världsträdet. Också nya gudar i form av asarnas barn ska en dag utgöra nya gudasläkten över vilka Solens dotter ska lysa.

Läs vidare om den nordiska mytologin på nordisk-mytologi.se.

Lexikon

Förutom de gudar som är presenterade med egna artiklar och annat som nämnts följer här en översikt över sådant som ingår i den nordiska mytologin. En kompletterande lista med namn på ytterligare gudar hittar du här.

Alfheim – alvernas rike.
Allvis – en dvärg som figurerar i eddadikten Alvíssmál.
Alver – ett slags halvgudar. Att skilja mellan är ljusa alver som är godsinnade mot människor och svartalver som är illasinnade.
Alvrodull – förekommer i en källa som föderskan av en ny sol efter ragnarök.
Asgård – namnet på gudarnas (asarnas) boplats.
Bifrost – en himmelsbro.
Blot – offer.
Brage – skaldekonstens gud.
Diser – kvinnliga andeväsen.
Einhärjar (eller enhärjar) – namn på krigare som stupat på stridsfältet.
Enride – alternativt namn på guden Tor.
Fimbultyr – ett annat namn för Oden.
Fimbulvintern – den långa vinter som varade i flera år och föregick Ragnarök.
Fjalar – bryggde skaldemjödet tillsammans med sin bror Galar.
Fornjot – jätte tillika åsk- och stormgud, dräptes av Tor.
Forsete – rättvisans gud.
Fylgjor – skyddsandar i djurskepnad. En fylgja kan också avse en ande i kvinnlig skepnad.
Galder – poesiform med magiska inslag.
Gefjon – i eddadiktningen sparsamt omnämnd gudinna som bland annat ska ha gett upphov till danska Själland.
Gefn – binamn till Freja.
Gimle – platsen där de nya människorna ska bo efter ragnarök.
Gravöl – högtid med mat och dryck som eftergick ett dödsfall.
Harg – helig plats.
Hedendom – brukar allmänt beskriva en annan eller flera andra trosriktningar än den dominerande, fast termen uppstod i norden och där den användes för att skilja mellan traditionell och kristen tro.
Heidrun – get ur vars spenar mjödet sprutade oavbrutet.
Hresvelg – en jätte i örnskepnad vid himmelens ände vars vingar satte vinden i rörelse.
Hrimfaxe – sprang över himmelen framför Skinfaxe (se nedan) och tuggade fradga vilket sedan föll till marken som dagg.
Höner – finns nämnd i Den poetiska Eddan och sägs där ha medverkat till skapelsen.
Ifing – ån som aldrig kunde frysa till is och utgör gränsen mellan gudarnas och jättarnas land.
Ivalde – dvärgarnas furste.
Jotunheim – jättarnas hemvist.
Kvaser – uppstod i saliven då asarna och vanerna spottade i ett kar under en fredsceremoni. Dödades sedan av några dvärgar och hans blod förvandlades till skaldemjölet.
Lorride – alternativt namn på guden Tor.
Mannheim – människornas värld där borgen Midgård finns.
Midgård – namnet på människornas boplats.
Mimers brunn – en slags visdomens källa i den nordiska mytologin. Mimers brunn var en av de heliga källorna till vilka rötterna från världsträdet sträckte sig. Namnet kommer sig från den som vaktade brunnen och denne fick också till skänks den oerhörda visdom som brunnens vatten antogs vara upphov till. 
Mundilfare – far till solen och månen.
Nagelfar – ett jättelikt skepp som förde Muspelheims stridande skaror till slagfältet då Ragnarök instundade.
Nifelheim – skuggvarelsernas rike.
Nornor – ödesgudinnor av vilka Urd, Verandi och Skuld var de mest förekommande.
Rese – annat namn på jätte eller troll.
Rimfaxe – en häst som dreglade fram natten.
Rimtursar – namn på det äldsta av jättarnas släkten.
Runor – ett skriftspråk som användes och i form av runristningar gavs meddelanden på bland annat uppresta stenar.
Sejd – en alternativ kultutövning med magiska inslag.
Skaldemjödet – dryck som gav gudarna förmåga att skalda, dikta.
Skinfaxe – en skinande häst som drog Dag bakom sig, symboliserar dagen.
Skjold– son till Oden som blev en mytisk dansk kung och stamfader till den fortsatta kungaätten.
Surt – eldjätten med ett brinannde svärd som härskade i Muspelheim.
Svartalfheim – svartalvernas rike som ibland kallades för Nidavelir.
Svartalver (eller svartalfer) – bodde i underjorden och sågs som mer ondskefulla än ljusalverna. Förknippas ofta med dvärgarna.
Säming– föddes av jättinnan Skade efter en kärleksförbindelse med Oden och blev en mytisk norsk kung och stamfader till den fortsatta kungaätten.
Thul (eller thule) – kallades en kultledare eller "talare".
Ull – jaktens, bågskyttets och skidåkningens gud.
Urdarbrunnen (Urds källa) – helig källa vid världsträdets rot där ödesgudinnorna vistades och har sitt namn efter den äldsta av dessa, Urd.
Utgård – borg där jättarna bodde.
Valhall – sal i Asgård där de som stupat i krig uppehöll sig.
Valkyrior – kvinnliga andeväsen som hämtade fallna krigare efter strid och tog med sig dem till Valhall.
Vaner – det andra gudasläktet.
Vikingar – vikingarna var skickliga båtbyggare och sjöfarare. De var krigiska och tog makten i många länder i norra Europa.
Vättar – små varelser som enligt folktron höll till under marken.
Völvan – urgammal kvinnlig gestalt och profetiskt medium. Beteckningen völvor kunde i folktron gälla kvinnor som ledde sejdseanser.
Yggdrasil – Det heliga världsträdet i form av en ask med grenar vidsträckta över hela världen och där gudarna samlades för rådslag. På toppen sitter en allseende örn och runt trädets rötter slingrar sig drakormen Nidhögg. Trädets livgivande var en förutsättning för världens fortkommande och från Urds källa bevattnades trädet av nornorna.
Ägir – jätte och havets gud.
Ättesaga – släktsaga.

Engelska namn

Om du läser böcker på engelska i ämnet är många namn identiska eller nära på med de svenska. För att vid behov ändå underlätta följer här en lista på svenska respektive engelska namn.

Balder – Baldur
Freja – Freya
Höder – Hoder
Loke – Loki
Oden – Odin
Tor – Thor
Ymer – Ymir
Ägir – Aegir

Textkällor

Enoksen, Lars Magnar. Djur och natur i fornnordisk mytologi (2014).
Enoksen, Lars Magnar. Fornnordisk mytologi (2004).
Steinsland, Gro. Fornnordisk religion (2005).
Cottrell, Arthur (red.). Mytologi – Gudar, hjältar, myter (2014).

Bildreferenser

Bilderna längst upp på sidan är detaljer från målningar och illustrationer. Bild vänster: The Rhinegold & the Valkyrie av Arthur Rackham; bild mitten: The Last Farewell of Wotan and Brunhilde av Ferdinand Leeke; bild höger: Tors strid med jättarna av Mårten Eskil Winge.