målningar med motiv från nordisk mytologi

Nordisk mytologi

Ur innehållet: skapelseberättelse | Gudar | Ragnarök | Lexikon
Den nordiska mytologin har sitt ursprung i de germanska stammarna som befolkade nordeuropeiska kontinenten och spred sig uppåt mot Skandinavien. De lämningar som bevarats till eftertiden har dock mestadels funnits i Norden och inte i de ursprungliga germanska landområdena. Eftersom germanerna kristnades där långt tidigare är färre spår av deras hedniska gudadyrkan bevarade. I Norden däremot skedde kristnandet först på 1000-talet och fler arkeologiska lämningar finns bevarade.

Tidsperiodiskt har många av de fornnordiska myterna uppstått under Vikingatiden, omkring år 750-1050. Vikingarna förde med sig myterna från de skandinaviska länderna till Island, Grönland och de brittiska öarna.

Inslag från den nordiska mytologin som jättar, dvärgar och alver kan i modern tid märkas i populärkulturen och ett sådant exempel är boken Sagan om Ringen som skrevs av J.R.R. Tolkien och senare blev film.

Källor

I de fornnordiska kulturerna fanns mytiska berättelser som gick vidare från generation till generation. Det saknades dock skriftliga källor – undantaget runor som ristades in i trä, sten eller metall fast där metoden inte passade för längre skrifter. Det finns dock rikliga källor från Island som tillkom i efterhand under 1200-talet och förevigade de hedniska trosföreställningarna som funnits i folks medvetanden. Från denna tid härstammar Äldre Eddan av okänd källa samt Snorre Sturlassons Edda som utgör de viktigaste dokumenten om den nordiska mytologin.

Skapelseberättelse i nordisk mytologi

Enligt den fornnordiska folktron skapades världen i en process där kylan i norr, Nifelheim (som också kallats den ”dimhöljda världen”) och värmen i söder, Muspelheim (som kan översättas till ”världsbrand”) fördes samman i ett tomrum eller gap, Ginnungagap (som betyder det vidöppna gapet). I denna mittpunkt kom hettan från söder att smälta frosten från norr och de smältande dropparna skapade med tiden urjätten Ymer.

I denna process bildades också rimfrost av vilket urkon Audhumbla blev till. Ur hennes spenar fick Ymer sedan näring. Ymer i sin tur var upphov till de första jättarna (rimtursar), vilka blev till från svetten i hans ena armhåla. Vidare var urkon upphov till Bure, den första varelsen och asarnas stamfader, genom att slicka fram honom ur en sten.

Bure fick sonen Bor som gifte sig med jättedottern Bestla. De fick tre söner: Oden, Vile och Ve. Asagudarna skulle dräpa Ymer och från urjättens kött bildades land, från hans blod blev hav och sjöar till och från hans hår spirade alla jordens växter. Vidare kom himmelen till av hans huvudsvål och hans hjärna spreds däri ut till moln. Ovan himmelen lyste stjärnorna och dessa var ett resultat av gnistor som slagit in från Muspelheim.

De första människorna frambringades enligt den nordiska mytologin efter att Oden och hans bröder Vile och Ve funnit två trädstammar. Av dessa formades en man och en kvinna: Ask och Embla.

Midgård

Enligt nordisk mytologi har människorna sin hemvist i Midgård som är en skyddad borg mellan jättarnas och gudarnas boningar. Denna befästning skapades av gudarna med hjälp av Ymers ögonbryn.

I Midgård finns också Nidavelir som är dvärgarnas hem. Dvärgarna blev till från maskar i Ymers innanmäte. Dvärgarna var skickliga smeder och smidde såväl Tors hammare som Frejas halsband.

De fornnordiska gudarna

Asagudarnas har sin boplats i Asgård, en del av Godheim som utgör gudarnas värld enligt fornnordisk tro. De manliga gudarna kallas asar medan de kvinnliga ibland kallas asynjor. Det andra gudasläktet, vanerna, har också ett eget rike, Vanaheim.

BalderBalder
Godhetens och vishetens gud ...
läs om Balder →

FrejaFreja
Fruktbarhetens och erotikens gudinna ...
läs om Freja →

FriggFrigg
Himladrottningen och Odens maka ...
läs om Frigg →

HeimdallHeimdall
Gudarnas väktare, men också den som inleder världsundergången ...
läs om Heimdall →

HelHel
Levde i Helheim och vaktade de döda i underjorden ...
läs om Hel →

IdunIdun
Vaktade äpplena som gjorde gudarna odödliga...
läs om Idun →

Sigyn och LokeLoke
Ränksmidaren som fängslades av de andra asagudarna ...
läs om Loke →

NjordNjord
Havsgud vars områden bland annat var sjöfart och fiske ...
läs om Njord →

OdenOden
Den högsta guden vars områden bland annat innefattar krig, död och vishet ...
läs om Oden →

TorTor
Åskguden som skyddade människorna mot jättarna ...
läs om Tor →

Jättarna

Jättarnas rike kallas Jotunheim och deras borg Utgård. Namnet Utgård kom sig av att de troddes bo vid världens utkanter.

Jättarna i den nordiska mytologin representerade kaos och var ett hot mot det mänskliga livet och även mot gudarna som stred mot dem. Det fanns dock under perioder mer fryntliga relationer mellan jättar och gudar och kärleksrelationer sinsemellan de olika släktena kunde uppstå.

Ragnarök

Ragnarök ger namn åt det oundvikliga slutet då världen går under enligt den nordiska mytologin. Enligt trosföreställningarna har det sin upptakt i att en stor jordbävning briserar och resulterar i att Loke och Fenrisulven frigörs från sina kättingar. Fenrisulven slukar solen, vilket blir början till en lång och iskall vinter.

I nästa skede svämmar havet över landen då Midgårdsormen vrider sig i vrede och slutligen tar sig upp på land. Avgörandets ögonblick stundar då Midgårdsormen och Fenrisulven tillsammans med jättarna drabbar samman med Oden och Tor understödda av Valhalls krigare på slätten Vigrid. Fenrisulven slukar Oden och Tor dräper Midgårdsormen, men såras dödligt av dennes gift av etterdroppar. Nästa katastrof sker då eldrikets härskare Surt sätter igång världsbranden. Därefter blir himlen mörk och vattnet har täckt allt land.

Men slutet är inte fullkomligt, då världen en dag på nytt ska spira och mänskligheten fortbestår genom Liv och Livtrases – de har gömt sig i Yggdrasil, världsträdet. Också nya gudar i form av asarnas barn ska en dag utgöra nya gudasläkten över vilka Solens dotter ska lysa.

Läs vidare om den nordiska mytologin på nordisk-mytologi.se.

Lexikon

Förutom de gudar som är presenterade med egna artiklar och annat som nämnts följer här en översikt över sådant som ingår i den nordiska mytologin. En längre lista med namn på gudar hittar du här.

Alfheim – alvernas rike.
Alver – ett slags halvgudar. Att skilja mellan är ljusa alver som är godsinnade mot människor och svartalver som är illasinnade.
Asgård – namnet på gudarnas (asarnas) boplats.
Brage – skaldekonstens gud.
Fimbulvintern – den långa vinter som varade i flera år och föregick Ragnarök.
Fjalar – bryggde skaldemjödet tillsammans med sin bror Galar.
Fornjot – jätte tillika åsk- och stormgud, dräptes av Tor.
Fylgjor – skyddsandar i djurskepnad. En fylgja kan också avse en ande i kvinnlig skepnad.
Hresvelg – en jätte i örnskepnad vid himmelens ände vars vingar satte vinden i rörelse.
Hrimfaxe – sprang över himmelen framför Skinfaxe (se nedan) och tuggade fradga vilket sedan föll till marken som dagg.
Höner – finns nämnd i Den poetiska Eddan och sägs där ha medverkat till skapelsen.
Ifing – ån som aldrig kunde frysa till is och utgör gränsen mellan gudarnas och jättarnas land.
Ivalde – dvärgarnas furste.
Jotunheim – jättarnas hemvist.
Mannheim – människornas värld där borgen Midgård finns.
Midgård – namnet på människornas boplats.
Mimers brunn – en slags visdomens källa i den nordiska mytologin.
Mundilfare – far till solen och månen.
Nagelfar – ett jättelikt skepp som förde Muspelheims stridande skaror till slagfältet då Ragnarök instundade.
Nifelheim – skuggvarelsernas rike.
Nornor – ödesgudinnor av vilka Urd, Verandi och Skuld var de mest förekommande.
Rese – annat namn på jätte eller troll.
Rimtursar – namn på det äldsta av jättarnas släkten.
Skaldemjödet – dryck som gav gudarna förmåga att skalda, dikta.
Skinfaxe – en skinande häst som drog Dagen bakom sig.
Surt – eldjätten som härskade i Muspelheim.
Svartalfheim – svartalvernas rike som ibland kallades för Nidavelir.
Svartalver (eller svartalfer) – bodde i underjorden och sågs som mer ondskefulla än ljusalverna. Förknippas ofta med dvärgarna.
Thul – kallades en präst eller "talare".
Tyr – krigs- och segergud efter vilken veckodagen tisdag är uppkallad.
Urdarbrunnen (Urds källa) – helig källa vid världsträdets rot där ödesgudinnorna vistades och har sitt namn efter den äldsta av dessa, Urd.
Utgård – borg där jättarna bodde.
Valhall – sal i Asgård där de som stupat i krig uppehöll sig.
Valkyrior – kvinnliga andeväsen som hämtade fallna krigare efter strid och tog med sig dem till Valhall.
Vikingar – vikingarna var skickliga båtbyggare och sjöfarare. De var krigiska och tog makten i många länder i norra Europa.
Vättar – små varelser som enligt folktron höll till under marken.
Yggdrasil – Det heliga världsträdet i form av en ask med grenar vidsträckta över hela världen. På toppen sitter en allseende örn och under trädet slingrar sig drakormen Nidhögg runt rötterna. Trädets livgivande var en förutsättning för världens fortkommande och från Urds källa bevattnades trädet av nornorna.
Ägir – jätte och havets gud.

Textkällor

Enoksen, Lars Magnar. Djur och natur i fornnordisk mytologi (2014).
Enoksen, Lars Magnar. Fornnordisk mytologi (2004).
Cottrell, Arthur (red.). Mytologi – Gudar, hjältar, myter (2014).

Bildreferenser

Bilderna längst upp på sidan är detaljer från målningar och illustrationer. Bild vänster: The Rhinegold & the Valkyrie av Arthur Rackham; bild mitten: The Last Farewell of Wotan and Brunhilde av Ferdinand Leeke; bild höger: Tors strid med jättarna av Mårten Eskil Winge.