Dionysos

Motsvarighet i romersk mytologi: Bacchus
Dionysos målningDionysos är vinets och berusningens gud och enligt den grekiska gudasagan var det han som överlämnade vinrankan till människorna. (En bakgrundshistoria förtäljer hur Dionysos har en kärleksfull relation med en satyr, Ampelos, vilken dör efter ha blivit avkastad av en tjur och sedan spetsad av dess horn. Ampelos förvandlas dock till en vinstock för att även framgent bringa Dionysos munterhet.)

Som följeslagare har Dionysos satyrer och silener, i båda fallen är dessa omåttliga vindrinkare. Förknippas med vinguden gör även backanterna eller menaderna, vilka är besatta kvinnor och det är framför allt dessa följeslagare som förknippas med Dionysoskulten. Kultens utövare, backanter, var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick (härifrån har vi fått ordet backanal med betydelsen vilt dryckesslag). De aggressiva och vildsinta sidorna kunde yttra sig i att dem gick lös på boskap och slet loss köttet, vilket eftergicks av en annan rit: omofagin, ätande av rått kött, som ansågs ge deltagarna del i gudens kraft. Backanternas otyglade vildsinthet beskrivs av Euripides i ett skådespel där Dionysos gör dem vilda och besatta nog för att slita kungen Pentheus i stycken.

Dionysos föddes som ett utomäktenskapligt barn till Zeus där moderns namn var Semele, dotter till prins Kadmos. Semele skulle dock dö, sönderbränd efter att Zeus gjort entré med sin blixt – incidenten hade arrangerats av Zeus hämndlystna maka Hera. Enligt myten ska barnet räddats trots att det ännu inte var fött och Zeus hade sedan det gömt i sitt lår under tre månader.

Dionysos har blivit avbildad otaliga gånger inom konsten och brukar då göra det med en bägare och vinranka i vardera handen. Hans lov har också sjungits av mången diktare, inklusive Carl Michael Bellman som dock refererade till Bacchus som var vingudens motsvarighet i romersk mytologi. I Euripides drama Backanterna sjunger kören om Dionysos:

han som söver all vår sorg
var gång druvans flöde gnistrar
vid en gudaägnad måltid
och i murgrönsskuggan kruset
sveper människorna in i sömnen.

Det har även uppstått ett begreppspar inom konsten och filosofin: apollonisk och dionysisk, som uppenbarligen refererar till gudarna Apollon respektive Dionysos. Mest känd är den tyska filosofen Friedrich Nietzsches användning av begreppen som dikotomi. Nyckelord som han tillskriver ett apolloniskt konstverk är ordning, skönhet, klarhet, individualitet, fulländning. För ett dionysiskt dito gäller nyckelord såsom kaos, berusning, instinkt, passion, förstörelse. Vidare är den avbildade konsten apollonisk medan den dionysiska är den icke avbildade, enligt Nietzsche.

I avbildningar syns Dionysos och hans följen ofta med en thyrsosstav i händerna, vilket var en stav inlindad med löv från vinrankor och som hade en pinjekotte i ena spetsen, vilket också gjorde den till en fallossymbol. Ibland används namnet Lysios om Dionysos eller Bacchus.

Grekisk mytologi

Textkällor

Kallifatides, Theodor. Afrodites tårar: om gamla gudar och eviga människor (1996).
Euripides. Backanterna, (405 f.Kr.) övers. Göran O Eriksson och Jan Stolpe.
Nietzsche, Friedrich. Samlade Skrifter. Band 1: Tragedins födelse (2000).
Paranormal.se, http://paranormal.se/topic/thyrsos.html.

Bildreferens

Bilden är en detalj från en målning av Caravaggio.