• grekisk mytologi
• romersk mytologi
• nordisk mytologi
• +

Enlil

I den mesopotamiska mytologin var Enlil väderguden som skänkte regn. Om guden var vid dåligt humör kunde det ske till den grad att det blev översvämningar. När stora områden drabbades av svåra översvämningar kunde Enlil anses ligga bakom och sådana händelser utgjorde ett grundmotiv för berättelserna om en syndaflod i Gamla Testamentet.

Enlil förknippades också med stormen och detta kunde i överförd betydelse bidragit till att han omnämns i den mesopotamiska skapelseberättelsen som en förstörelsegud. Det var Enlil som i samma skapelseberättelse med en flodvåg försökte utplåna mänskligheten då hans sömn stördes av deras larmande.

Enlil kallades även stormgud och kan ha personifierat atmosfären i tidig mesopotamisk gudatro. Han var den förstfödde sonen till Anu, som personifierade himmelen, och Ki, som ibland antagits personifiera jorden – de tre utgjorde en upphöjd position i den mesopotamiska mytologin.

I den sumeriska mytologin var Enlil under en period den högsta guden som härskade över jorden och dess varelser. Han skulle senare främst tillbes i Nippur där det mest kända av hans tempel, Ekur, fanns. Nippur som låg strax söder om Babylon var Babyloniens religiösa centrum. I Enlils tempel fanns de så kallade ödestavlorna som troddes styra kosmos.

Enlils maka är Ninlil och deras avkommor är Ninurta (en alternativ namnform är Ningirsu), Nanna (det babyloniska namnet var Sin) och Namtar. I vissa källor beskrivs även Nergal, Ninazu, Inana, Utu och Iskur som barn till Enlil och det kan ha att göra med dennes förehavande med gudinnan Sud, vilket några källor berättar om.

Med tiden kom Enlil att förlora i betydelse gentemot Marduk i det babyloniska riket. På akkadiska skrevs Enlil i stället Ellil. Ytterligare alternativa namn som Illil förekommer.

← Mesopotamisk mytologi