Kronos

Motsvarighet i romersk mytologi: Saturnus
Kronos sväljer sitt barnKronos var son till Gaia och Uranos vilka personifierade jord respektive himmel i den tidiga grekiska mytologin. Uranos var världens härskare, men Gaia ville hämnas på honom för att denne förvisat deras söner till underjorden. Hon gav så Kronos en kniv med vilken han skulle kastrera Uranos. Kronos följde hennes önskan och slängde sedan faderns genitalier i havet. Ur bloddropparna föddes erinyerna, vilka var hämndens gudinnor. Uranos nederlag kunde på så sätt efter blodets förvandling verka för att alla som begått dylika brott eller inte visat tillbörlig respekt för sina föräldrar skulle förföljas av hämndgudinnorna.

Kronos skulle överträffa sin far i maktlystenhet. Han såg till att sina bröder fängslades och ännu värre var han mot sina barn, vilka han grymt nog svalde. Han gjorde det då det spåtts att ett av hans barn skulle beröva honom makten. När hans hustru Rhea var havande med sitt sjätte barn bestämde hon sig för att detta inte skulle få hända ännu en gång. Därför födde hon på Kreta och lät barnet tas om hand av en nymf.

För att Kronos inte skulle hitta sitt barn bands det fast i ett högt träd och för att han inte skulle höra barnskriken sammankallades krigare att slå med sina spjut på sköldarna för att överrösta barnet.

Barnet hette Zeus och när det blev äldre skulle det med hjälp av en trolldryck få Kronos att kasta upp de tidigare fem barnen denne svalt. Dessa fem var Demeter, Hera, Hestia, Pluton och Poseidon. Tillsammans med Zeus påbörjade de en utdragen fejd mot Kronos och de andra titanerna om makten. Avgörandet skedde först då Gaias barn, cykloperna, befriats av Zeus och i gengäld gav Zeus blixten, Pluton en okrossbar hjälm och Poseidon en treudd. Kronos blev så nedkastad från himlasfärerna till underjorden djupaste skikt, Tartaros.

Kronos tillbads av grekerna som åkerbrukets gud. Hans attribut var en skära. Kronos förväxlades ibland med Chronos, tidens gud, och det har gjort att han framställts som en åldrad man. Det har också påverkat att han fick namnge planeten Saturnus, vilket länge var känd som den yttersta planeten i solsystemet och den som kretsade långsammast kring solen. Denna förväxling har också åstadkommit att skäran som attribut för åkerbrukets gud under medeltiden började framställas tillsammans med döden som en lie (liens funktion blir då att skära av liv).

Flera av namnen på Saturnus månar är tagna från den antika mytologin såsom Rhea (dotter till Uranos och Gaia) samt Enceladus, Iapetus, Mimas och Tethys, vilka alla är titaner.

Alternativ berättelse om människans uppkomst

Det finns en alternativ berättelse om människans uppkomst, eller att kanske utveckling är en riktigare benämning, som härrör till den antika mytologin. Denna anger människan som ursprungligen levandes under idylliska förtecken vid tiden Kronos var himlens härskare. Detta släkte försvinner och byts mot ett annat underlägset.

Därefter ersätter med Zeus inblandad ännu ett släkte, vilket sägs ha en mer uttalad krigisk sida. Detta släkte avlöses i sin tur av hjältarnas era, vilket slutligen övergår till det mänskliga släkte som blivit bestående tills idag. Dessa är av mindre hjältemodig art och ondskan är en viktig beståndsdel. Likaså är respekten mot gudarna reducerad.

Att olika versioner av gudasagor förekommer beror bland annat på lokala skillnader med kulturer som begränsas eller uppstår i städer.


För dig som vill ha bredare information och en fördjupning i grekisk mytologi finns eboken Den grekiska mytologin. Introduktion till antika myter och legender.

Grekisk mytologi

Textkällor

Kallifatides, Theodor. Afrodites tårar: om gamla gudar och eviga människor (1996).
Buxton, Richard. Den grekiska mytologins värld (2007).

Bildreferens

Bilden är en detalj från en målning av Rubens där Saturnus äter ett av sina barn.