• grekisk mytologi
• romersk mytologi
• nordisk mytologi
• +

Marduk

Marduk är den främste mesopotamiska skapelseguden, den som står bakom jordens respektive himmelens uppkomst.

I eposet Enuma elish berättas om hur Marduk blir den högsta guden genom att övervinna Tiamat, personifikationen för kaos och även kvinnlighet, genom att klyva henne i två delar. Med dessa två delar av Tiamat skapar han sedan himlavalvet och jorden. Som nästa steg i Marduks kosmogoniska gärning skapas moln som kan ge regn åt jorden och medför att de två floderna Eufrat och Tigris uppstår.

Det är också Marduk som ger upphov till den första människan genom att av köttet och blodet från guden Kingu, Tiamats make, skulptera fram henne.

De människor som bodde i Mesopotamiens tidiga städer såg också en förebild i denne gud som husbyggare. Av vatten och jord sades han ha byggt världens första hus, Esagila, som han gjorde till sitt hem och var namnet på det tempel som låg i Babylon.

Efter att ha varit Babylons stadsgud växer Marduks roll till att bli den högsta guden i babylonisk forntida religion. Babylonierna var för sin tid avancerade astronomer och Marduk var associerad med planeten Jupiter, vilket också är namnet på den högsta romerska guden.

Marduk är son till Ea och har ormdraken som symbol av vilken finns ett känt bevarat konstverk i form av en relief. Som stadsgud hade han funktionen som beskyddare av Babylon.

Ibland används namnet Bel för Marduk, vilket är det babyloniska ordet för gud. Även om guden Enlil, som var guden med högst anseende före Marduk, användes Bel.

← Mesopotamisk mytologi